Beskrivning

Valhajsflickan finns att lyssna och/eller köpa genom alla större ljudbokstjänster/bokhandlare.
Länken ovan går till Storytel där man kan lyssna på ljudböcker gratis i 30 dagar (ordinarie pris: 179 kr/månad).

Sagt om Valhajsflickan

Valhajsflickan

Året var 2004 och framtiden såg ljus ut – hon hade precis släppt sitt debutalbum. Istället hamnade hon mitt i helvetet. Tsunamin drog henne med sig och hon skadades svårt i Thailand. ”Valhajsflickan” är artisten Nilla Nielsens självbiografiska bok. Den handlar om att överleva och att komma tillbaka. Den handlar om att stå på scen och bli ett med publiken. Men den handlar lika mycket om att älska och önskan att bli älskad tillbaka. Eller om alla möten – såväl med människor runt om i världen, som med havets invånare under otaliga dykningar i det stora blå. Den handlar om relationer och svek. Om sorg, svärta, smärta. Och om ljus, hopp, glädje och allt som är underbart. Om att dela med sig. Och om miljön som vi alla bör vårda. Listan kan göras lång. Nilla Nielsens debutroman går djupt under ytan på den prisade och samhällsengagerade kompositören och textförfattaren. Vid det här laget har hon gett ut fem fullängdsalbum, genomfört åtskilliga turnéer och spelningar, medverkat på en lång rad välgörenhetsevenemang… och nu alltså även fångat personliga tankar, upplevelser och erfarenheter i en annorlunda samling texter – som blivit till en annorlunda bok. Följ med på en annorlunda resa!

Soundtrack till Valhajsflickan

Med boken ”Valhajsflickan”, en sann berättelse om och av en överlevare” följer ett soundtrack som downloads (Mp3) med en samling av Nilla Nielsens sånger som har anknytning till berättelsen (gäller ej e-bok).

1. Himmelen måste saknat sin ängel
2. Higher Ground
3. Black Water
4. The Mister Song
5. The UFO Song (the Guinea Pig Song)
6. Sima
7. Blood Money / American Honey
8. The Girl You Used to Know
9. Man from the North
10. Bite Me
11. Hymn för Orangutan (Lullaby for the Wounded)

Utdrag ur Valhajsflickan

”Det finns ingenting kvar. Hajar, himmel, helvete. H som i Hospital. Min själ som en blekgrå hinna mellan livet och döden. Inga regnbågar kvar, inga glittrande skimrande skiftningar av eufori eller något ens i närheten. Nyss överlycklig över att ha överlevt mitt tjugonionde år. Nu är utsikten nattsvart, kolsvart, becksvart, sommarens nya färg; tsunamisvart. But pain doesn’t become me. Mina nervändar orkar inte darra mera, min kropp orkar inte leva mera och min själ orkar inte uppbåda mera styrka. Jag trodde aldrig att jag skulle översvämmas av känslan hur det är att ge upp. Men jag är där. På randen. Släpper taget. Jag orkar inte lyssna på Peter Gabriels ”Sky Blue” mera. Jag orkar inte titta upp och möta läkarens blick när hon kommer in i rummet. Orkar inte hålla modet uppe. Jag väger 51 kg nu och till och med läkaren märker att jag är blek under solbrännan. Till och med. Jag märker att de blir oroliga när jag inte ler längre. Min kämpaglöd och positivism tog mig såhär långt men nu är det stopp. De är långt borta, som en kilometer ifrån mig. Jag tunn, uppkopplad med venflon i båda armarna, i en genomskinlig plastbox, de i gula heltäckande skyddskläder i en kal isoleringssal utanför. Ett djur i en bur. Igen.

Det är inte synd om mig. Jag överlevde. Det finns många som haft det mycket värre än jag. Som förlorat hela sin familj. Inte bara sin pappa, sin bror och sin bästa barndomskamrat. Jag vet det. Jag var ok efter att ha överlevt tsunamin. Jag kände mig stark, levande, vibrerande. Som den jag brukar vara, vill vara, full av optimism och nya tag och framåtanda. Jag var ledsen för alla dem som drabbats värre än jag och min familj. Jag vet hur det är att förlora, hur det är att plågas. Och jag njöt, med bara lite dåligt samvete, av att ha varit en av dem som överlevde. Det som inte dödar härdar sa jag, drack mitt kaffe på kökstrappen med koltrastarna och satte igång med min andra skiva. Tog smärtstillande och gick på scen och körde på med livet tills jag kollapsade av infektioner. Det som nästan tog död på mig var den svenska sjukvården efter tsunamin. Utan min mamma hade jag förmodligen inte överlevt Helsingborgs lasarett, ett halvårs mix av sjukhusvistelser; felbehandlingar, frakturmissar, hemkomster, omstarter, hopp, krascher, x antal olika sorters antibiotika, blodförgiftning. Till slut låg jag i den genomskinliga plastboxen och mitt leende hade dött och de tittade på mig och sa att jag skulle få hjälp av en kurator och att de skulle hjälpa till med att skicka papper till försäkringskassan…”

”… Så nej, jag är inte den starka Pippi Långstrumpstjejen jag var. Jag kanske ser lika bekymmerslös ut som vanligt när jag står på scen, men nej, jag klarar inte stress som förut. Min kropp och min hjärna påminner mig fortfarande enligt min mening allt för ofta om att jag inte är odödlig. Jag tror jag hajat alla poänger universum exploderat i ansiktet på mig, så ibland blir jag så trött på att inte få gå tillbaks till att vara den jag var. Den jag vill vara. Jag sörjer att jag inte är den. Men jag känner ibland att jag nästan, nästan är där, att ibland är jag verkligen det bästa lyckligaste jag som just jag kan vara. I glimtar. Som en liten eldfluga med en flämtande låga. Som flyger omkring lite klumpigt ibland. Men jag vill ju vara ett ständigt norrsken….”